Det livslånga lärandet

Nu har vi börjat att läsa en kurs där pedagogik står i centrum.
Vi fick lappar med ord som förståelse, kunskap, skola, utbildning, lärande, upplevelser och läromedel.
Utifrån dom här orden intervjuade vi våra klasskompisar och fick fram en massa tänkvärda saker.
För mig handlar många av orden om livet och livets utveckling.
Du slutar inte att lära dig saker bara för att du går ut grundskolan.
All kunskap är viktig, kanske inte för alla men för någon som behöver veta om just den saken till just den grejen.
Blir arg på många äldre som säger -nej det där förstår jag inte, jag är för gammal, varför ska jag kunna det.
Finns viljan och intresset där, så går det att lära sig vad du vill.
Jag frågade min mamma när jag var lite om inte hon kunde lära mig prata finska,
hon är själv finska och halva min släkt bor i Finland och pratar finska.
Hon svarade att det var väldigt onödigt och att jag borde koncentrera mig på skolan i stället.
Det hon gjorde då var att bestämma och styra det jag skulle lära mig och att all slags lärdom inte var viktig.
Istället för att uppmuntra mitt språkintresse förminskade hon det och fick mig att tro att det var onödigt.
Att ha kunskap betyder makt.
Om jag nu lärde mig finska så kunde jag ju pratat med mina finska kusiner och kanske lärt mig ett och annat från dom.

Alla orden som vi fick hänger ihop med att kunna fördjupa sig i sig själv och att få en förståelse för omvärlden.

Ett ljus i mörkret....

Jag har försökt att förklara för många människor vad exakt det är jag ska
göra på min nya utbildning och vad den går ut på, men det har inte varit lätt för att jag har knappt vetat det själv.
Men nu efter två veckors inledning med målsättning tillsammans med Ola och besök av olika intressanta personer så börjar jag få en klarare blid i mitt huvud.
Nu Skulle jag bara kunna förmedla den klara bilden till någon annan

Jag ringde min äldsta vän Natalie Arvendal, vi har pratat om min nya utbildning ett antal gånger tidigare där hon har sagt ,
– Jaha så nu ska du göra dataspel då?
Och jag har svarat att det kan vara alla sorters spel, inte bara dataspel utan även brädspel som Fia med knuff som jag ska göra, helt enkelt allt som är relaterat till spel.
Sen tog diskussionen slut och jag hade inte så mycket mer att säga om det.

Men nu idag när jag pratade med henne kunde jag mer ingående berätta för henne hur utbildningenvar upplag och vad vi skulle få lära oss.
Att projektledning skulle vara en viktig del i det vi lärde oss fick en chans att komma fram.
Vikten av att att kunna samordna olika människor med olika kompetenser och att kunna leda och att slutföra ett uppdrag känns otrolig viktig.
Sen berättade jag om den coola klassen, att alla var på olika nivåer men att det bara gjorde att samarbeten blev mer intressant.
Jag berättade sen vidare för henne vad mitt mål var just nu och vad jag helst ville jobba med när jag var klar.
Det kändes ganska skönt att kunna vara mer specifik när jag pratade med henne, det kändes också som att hon förstod det jag försökte förmedla.
Hon hade i alla fall inga frågor som jag genom tjat försökte fåur henne.
Jag var antagligen väldigt tydlig.
Jag frågade henne om det här var en utbildning som hon kunde tänka sig att gå om det inte var så att hon redan höll på att utbilda sig till grundskolelärare o bodde utanför Norrköping.
Hennes svar blev -Nej, jag blir så jälvla förbannad på datorer som inte fungerar som dom ska, jag har ingen tålamod med att sitta o pilla med spel, det finns inget intresse för det.
Jag kunde inget annat än att skratta åt hennes första reaktion på frågan som verkligen kom från hjärtat.
Hon sa dock att hon kunde tänka sig idén med projektledning, att leda är väl antagligen någonting hon kommer att göra mycket som förskollärare.
Hela biten med pedagogik och upplevelsebaserat lärande lät intressant för henne.
Vi snackade vidare om lite andra saker och la sedan på, men jag var riktigt nöjd med att jag lyckats förklara för henne en del av det jag syssla med om vardagarna.
Jag tror att det blev lättare för mig själv att förstå också nu när jag hittat dom rätta formuleringarna kring ämnet.
Synd bara att jag inte lyckades övertala henne att lämna man, barn och hus för en trevlig framtid i Göteborg med mig inom spelbranschen, det hade varit jätte skoj

Sen vill jag citera min klasskompis Mattias blogg:

”Att först och främst hitta en lämplig person till detta var svårare än jag trodde. Jag känner inte så många som är sysslolösa och som dessutom är intresserade av spel till en sådan utsträckning att de skulle kunna tänka sig en karriär inom området.”

Samma här, många jag känner är så totalt ointresserade av spel, tror dom i alla fall, men jag ska bevisa för dom att dom visst tycker spel är kul.....dom vet bara inte om det än.

Funderingar kring kortskapandet

Vad händer i gruppen när ett problem ska lösas?

Det som kändes viktigt för mig var att alla skulle få komma till tals.
Eftersom vi hade väldigt olika erfarenheter så lyssnade vi på varandra och lärde oss av varandra. Jag tror att allas idéer faktiskt kom fram.
I början var det lite stelt och det var svårt att säga dom tankar man hade, men med korten väl i handen så kom vi igång. Man vågade komma med förslag och viktigaste av allt, prova förslagen.
Bara genom att testa olika spelvarianter kom vi närmare varandra som grupp, vi satt och hade kul, skrattade och spelade ett spel i hopp.
Man kunde skoja lite om det som stod på korten och känna av gruppen.
Vi i arbetsgruppen lärde känna varandra lite bättre och jag har fått en chans att se hur dom fungerar i ett skapande arbete.
Sen har jag lärt mig lite mer om klassen som helhet i och med att spelen vi skapade gick ut på att lära känna varandra på olika sätt.
Det var riktigt lyckat för det var skoj både att skapa korten och att spela med dom.

Varför just spelkort?

Att använda små lätthanterliga spelkort i stället för stora pärmar med intervjuerna inskrivna i, var ett smart drag för att öka möjligheterna.
Det är det lite roligare att sitta o plocka med kort som ligger i små glansiga plastfickor. Det är helt enkelt mer lockande.
Att använda sig av korten som finns i ”många delar” lockar ju till ett samlande. Alla i klassen hade ett eget kort där det stod kort om deras intressen och egenskaper, vilket bidrog till en känsla av att korten var som individer. Man fick en liten smygtitt in i någons liv bara genom att ett snabbt ögonkast på personens kort. Det gjorde det lite lättare sen när man väl skulle prata med personen i fråga.
Då jag visste att han eller hon var intresserad av kampsport var det enkelt att börja prata om det på en gång istället för att lite trevande försöka hitta något att prata om. I början vill man ju lära känna varandra och de individuella korten fungerade utmärkt till det.
Ännu mer intressant blir det sen när vi får bilder på oss på korten.
Det går snabbare att associera ett intresse med en person när det finns en bild med.


Olika spel av samma kortlek

Att det blev fem olika spel av samma kortlek var inte så konstigt med tanke på att vi var fem grupper med olika bakgrund.
Alla har vi spelat olika sorters kortspel som man omedvetet influerades av.
I bara gruppen på fem så kom vi på massor av varianter, både själva och som vi kom på ihop.
Det påvisar ju bara på vilka kreativa tillgångar det finns att ta av.
Vilka otroligt coola saker vi kommer kunna göra om alla får en chans eller tar sin chans att utvecklas och växa i sitt skapande.
Att alla strukturerar sig på olika sätt är också en stor tillgång för då blir varianterna ännu fler.
Jag tyckte vi visade att vi kunde och ville skapa något.
Med dom fina resultaten så tror jag verkligen på vår klass.

Kul!

Yes!

Min första blog.....

Redovisning i dag då....ska bli kul o se dom andras spel.

Hej så länge